Vad är autismspektrum-störningar, Aspergers syndrom?
Diagnosen rymmer alla varianter från svår, klassisk autism till mycket väl fungerande autism/Aspergers syndrom. Även ”lättare” fall med autistiska drag eller autismliknande tillstånd hör till gruppen. Centralt för alla barn som har autismspektrum-störningar, Aspergers syndrom är att de har svårt att fungera tillsammans med andra, svårt att förstå det som sägs och att läsa av kroppsspråk och gester.
Vilka är symtomen på autismspektrum-störningar, Aspergers syndrom?
Barnet fixerar sig ofta vid speciella detaljer, till exempel mat eller särskilda föremål, och har ofta ”udda” intressen som det lägger mycket tid på. Barnet skapar ofta vissa rutiner som ”måste” följas och som styr övriga familjen.
Begåvningen kan variera från klar utvecklingsstörning (som vid klassisk autism) till normal eller till och med hög men ojämn begåvning (som vid högfungerande autism eller Aspergers syndrom).
Barnet har svårt att acceptera förändringar och svårt att knyta an till andra och dela upplevelser med dem. Kontaktstörningen behöver inte alltid vara ”undvikande”, den kan också vara motsatsen och av mer distanslös karaktär.
Svårigheten att kommunicera med andra kan innebära allt från stumhet till att barnet uttrycker sig på ett pedantiskt eller formellt sätt.
Det specifikt avvikande beteendet yttrar sig ofta som ett stereotypt beteende. Barnet kanske sitter och gungar fram och tillbaka och har svårt att uppfatta det som sägs.
Vilka behandlingar finns för autismspektrum-störningar, Aspergers syndrom?
Svår klassisk autism upptäcks ofta på BVC redan när barnet är i 2-3 års åldern. Typiska varningstecken är uteblivet joller, pekande eller andra typiska gester vid 12 månaders ålder. Barnet ”pratar” inte vid 16 mån ålder och uttrycker inga spontana 2-ordssatser vid 2 års ålder.
Barn med svår klassisk autism remitteras till barn- och ungdomshabilitering, barnklinik eller barn- och ungdomspsykiatrisk klinik (BUP).
Högfungerande autism/Aspergers syndrom samt ”lättare” fall upptäcks ofta senare. Det är viktigt att de får rätt diagnos, inte minst med tanke på den speciella pedagogik som krävs under skolgången. Det är också angeläget att föräldrarna får kunskap om hur barnet tänker och fungerar.
Egenvård: Föräldrar till barn som fått diagnosen kan hjälpa till genom att planera och organisera vardagslivet så att barnet inte blir stressat. Uttrycka sig på ett konkret sätt, och handla på ett för barnet förutsägbart sätt i olika situationer. Man ska inte underskatta barnet men vara medveten om att barnet kan ha svårt att förstå och känna sig motiverat. Barnet trivs bäst i små barngrupper/skolklasser och behöver ofta stöd av speciallärare eller resurslärare.
Frågor du kan ställa till doktorn:
Vad kan jag göra för att underlätta familjens vardag? Något särskilt jag ska tänka på i relationen till barnet?
